Yr och kåsen.

Idag känner jag mig yr och kåsen och har inte vågat - eller rättare sagt - inte fått lov att ge mig ut på min dagliga promenad. Jag har inte heller cyklat, utan tagit det lugnt och hoppas att jag är OK i morgon.

Mors dag.

Barnbarnet från Lund kom hit igår och vi var och köpte en fin Mors dagsbukett idag och sen kom sonen hit och fixade middagen. Sen blev det eftermiddagskaffe och Mors dagstårta. På datorn kom ett mail med grattis från dottern i Texas med familj.

Makan hemma igen!

Igår kväll vid 20 tiden var barnbarnet och jag och tog emot makan vid tåget från Stockholm, där hon opererats för sin dåliga rygg. Hon ville inte att vi åkte taxi hem, eftersom hon suttit så många timmar på tåget, så vi gick hem, men då var hon också ganska trött. Jag kokade sen kaffe och det tyckte hon var gott. Hon tyckte också att det var fint att vi hade köpt en vacker blomma med en "Välkommen hem"- hälsning.
Idag har hon vilat och tagit det lugnt.

Återbesök av sonen.

I förmiddags kom barnbarnet från Lund och vi var på Oasen och köpte en blomma till makan, som kommer hem i morgon från Stockholm, och operationen där. Senare kom sonen, han stod för middagen, som bestod av köttfärssås och spagetti. Sen blev det ishockeymatch mellan Sverige och Tyskland, som Sverige vann med 2-1.

Sonen på middag.

Klockan 14 kom sonen hit. Vi satt och pratade en stund och han hade en hälsning från makan. Sen fixade han middagen, som vi åt framför TV:n, eftersom han ville se ishockeyn.

Nu är det dags att grilla på gården, så jag får hålla fönsterna stängda. Jag såg att de hade satt fram grillen. Usch!!!

Makan mår bra.

Makan ringde att hon mådde bra efter operationen och kommer hem på måndag. Skönt!

Trädgårdsmöblerna på plats!

Idag har gården städats och trädgårdsmöblerna kommit på plats, så nu kan vi sitta och dricka vårt kaffe utomhus - om vädret tillåter det.

Maka-lös, men bra ändå!

Vid middagstid idag lämnade barnbarnet mig och jag är ensam igen och jag gick min runda, som jag brukar. Vädret är mulet, men ändå varmt. Igår ringde makan att allt var bra och jag väntar på att hon ska ringa idag och berätta hur det känns idag, förhoppningsvis bra.

Besök av barnbarnet med pojkvän.

Idag har pojkvännen ståt för middagen som bestod av en hel kyckling stekt i ugnen och jordgubbskräm till efterrätt. Mäktigt! Eftermiddagskaffet serverades nere på gården i solskensväder och fotografier togs. Sen på kvällen gick barnbarnet och jag en runda kring kanalen och satt på en bänk och såg när solen gick ner. Sen gick vi hem och precis när vi kom inom dörren ringde telefonen, det var makan som ringde för att säga god natt och hon sa att allt kändes bra. Och det var ju skönt.

Operationen klar!

Sonen har just ringt att makans operation var klar och att hon mådde bra.

På en stol på gården

Idag den 18 maj på förmiddagen var makan och jag på NETTO och handlade och på eftermiddagen satt vi på gården och läste en timmes tid. Vädret var soligt och vi njöt det. Nu är klockan 22 och hon har just åkt till stationen för att ta nattåget till Stockholm för att i morgon bli undersökt inför operationen av hennes rygg. Sen får hon vila upp sig några dagar innan hon kan återvända hem till gräsänklingen. Hoppas att allt går bra!

På en bänk vid kanalen

Idag den 17 maj kom sonen och åt middag med oss - en jättegod ärtsoppa. Efteråt drack vi kaffe med goda wienerbröd, som han bjöd på. Han bjöd också på diskningen och makan torkade. En son att vara stolt över. På eftermiddagen gick makan och jag en runda och satte oss på en bänk vid kanalen eftersom det var soligt. Det var första gången i år vi satt ute, men efter en stund blev det lite för kyligt, det blåser ju alltid vid kanalen, så vi fick fortsätta vår vandring.

Barnbarnsbesök

Idag kom barnbarnet hit ifrån Lund
av regnet alldeles blöt,
men bara efter en stund
var hon lika rar och söt,
och även utan "sin" hund.

Kallt och blåsigt.

Har just kommit hem efter min runda, men det känns inte som vår, det är kallt och blåsigt, men det har inte regnat idag och snart kommer "barnbarnet" från Lund och då kommer också solen.

Jag minns 2010 - talet.

Året började med snö och kyla som så småningom blev slask. Våren har varit ganska kylig, men idag den 12 maj åskade och blixtrade det och regnet öste ner, så det blev ingen förmiddagsrunda, bara bort till brevlådan med ett brev. I stället blev det städning av lägenheten.

Jag minns 2010-talet.

Europa är enad.

Efter 65 års krig, taggtråd och splittring har äntligen Öst och Väst möts igen. När Adolf Hitler i september 1939 marcherade in i Polen var det början till en uppdelning av kontinenten i två halvor. Femton år har gått sedan Berlinmuren och det kommunistiska väldet rasade samman, men först nu blir Europa ett. Igår den 1 maj 2004 flög champagnekorkarna i ltaket i Dublin och Warszsawa, i Ljubana och Stockholm. Den europeiska unionen (EU) växer från 10 till 25 nationer, från 375 miljoner till 450 miljoner medborgare. Tänk så Europakartan förändrats sedan jag började min väg genom livet för nästan 80 år sedan.

Hussein gripen.

Söndagen den 14 december meddelades det på TV:en att massmördaren, diktatorn Saddam Hussein, hade gripits. Han hade hittats gömd i en håla 1.2 X 2.5 meter under jord på en bondgård nära hans hemstad Tikrit på lördagskvällen. Nu var det äntligen slut på 35 års terror med dödande och förtryck av miljoner iraker.

Utrikesministern mördad.

Sveriges utrikesminister Anna Lind knivhöggs den 31 augusti på varuhuset NK i Stockholm där hon handlade tillsammans med en väninna. Anna Lind dog dagen efter. Samma dag knivskars en 5-årig flicka på ett dagis i Arvika och en 16-årig flicka hittades mördad i Hudiksvallsområdet.

Gräsänkling!

Torsdagen den 10 april flög makan, sonen och sonsonen till USA för att besöka dottern i Dallas. På morgonen klockan 5 hjålpte jag makan ner med väskorna till taxin, som kom med sonen och sonsonen för att säga adjö. Nu skulle jag klara mig själv ett par veckor. Jag var gräsänkling.

Guldbröllop.

Den 14 februari 2003 firade vi vårt guldbröllop. Sonen och sonsonen gick runt och fotograferade med digitalkamera, så att han kunde maila bilderna till dottern i Texas, Så hände något helt oväntad. Först delade sonen ut en sång, som dottern skrivit till oss. Den sjöng vi och så fick vi "besök" av henne. Vi gick in till datorn och där fick vi se och prata med henne på skärmen, var och en av oss. Alla tyckte att detta var något helt fantastiskt och det var det verkligen, ett minne för livet och för dottern också, hon fick se oss på festen och höra sångerna och hurraropen.

Kockumskranens slut.

Malmös kända vårdtecken Kockumskranen, som var världens högsta bockkran är nu ett minne blott. Natten mellan 13-14 augusti 2002 försvann det sista av kranen - det sista av de två kranbenen fälldes. En fin silhuett är borta från Malmös horisont återuppstår så småningom i Sydkorea.

Terrorattacken i USA.

Världens största terroraktion med 5000 människor dödade hände den 11 september 2001 och chockade hela världen, när islamiska självmördare kapade 4 flygplan och flög rakt in i World Trade Centers norra torn, som sjönk ihop som en grushög. Sen följde en lång rad av terrorattacker runt om i världen under lång tid.

Öresundsbron invigs.

Den 1 juli år 2000 invigs Öresundsbron av kung Carl-Gustav den 16 och drottning Silvia samt drottning Margrethe och prins Henrik.

Jag minns 2000-talet.

Så skriver vi år 2000 och det hände inget särskilt. Det hade talats vitt och brett om att hemska saker skulle hända vid övergången till ett nytt sekel, att jorden skulle gå under och liknande barnsliga saker, men ingenting hände, den är fortfarande kvar, tack och lov.

Jag minns 90-talet.

Nu var det dags för vår dotter att föda lilla Anna, som vi kallade Charlene i början. Den 17 november 1990 föddes hon och fick ligga i samma vagga som dottern själv och hennes bror hade legat i. Månaden efter firade vi vår första jul som morföräldrar.

29292 är en unik sifferkombination som står för 29 februari 1992, den dag då sonen gifte sig.

Elorgel.

Eftersom jag under årens lopp komponerat ganska många melodier på min mandolin och min tenorgitarr beslöt jag mig 1984 att köpa en elorgel. Det lät ju lite annorlunda att kunna spela med ackord i stället för att
klinka på mandolin.

Jag minns 80-talet.

I mars 1982 hade jag en tavelutställning. Den ägde rum på Forum på Östergatan och jag lyckades sälja en del. Jag hade två plan till mitt förfogande. I själva affären ställde jag ut akvareller och tuschteckningar och en trappa ner hade jag karikatyrer och skämtteckningar.

I tidningen Mellersta Skåne publicerades ett par av mina Skånevisor med text och noter. Det var Skånevalsen (Mitt Skåneland) samt Hyllning till Skåne (Min Skånemö).

Jag minns 70-talet.

På hösten 1972 började min mor få besvär med att gå och fick efterhand smärtor i ryggen. Hon åkte till sjukhuset i olika omgånger och fick genomgå röntgenbehandlingar. Efter en tid kom en sköterska hem och gav henne sprutor. Då började vi ana vad det var frågan om. När hon sen skulle börja med strålbehandling förstod vi. Far hade talat med läkarna, som inte gav något hopp, det var bara en tidsfråga. Den 6 augusti, när jag kom hem från jobbet, var det första makan sa:"Farmor är död!".

Påsken 1974 hade far det så dåligt att han lades in på vårdhemmet i Albanigade. Han hade tidigare ramlat i Kongensgade och fått hjälp av en dam. Han hade också börjat beté sig besynnerligt, bl a hade han spikat fast mattorna på golven. Vi fick nycklarna till lägenheten, för vi skulle bo där och börja packa ner sakerna efter mor och far.Han hade inga möjligheter att klara ett boende ensam.

Människan på månen.

Den 1 juli 1969 fick vi i TV:en uppleva något världsunikt - den första människan på månen. Månlandaren "Örnen" med Neil Armstrong (chef),svenskättlingen Edvin Aldrin och Michael Collins ombord separerades kl: 17.57 svensk tid från rymdpapslen Apollo 11 och landade på månytan med en mjuk duns kl: 21.18 svensk tid. Armstrong steg ner på månen med orden "Ett litet steg för människan, ett stort steg för mänskligheten".

Skandal.

Engång, när vi skulle gå på tåget i Köpenhamn, gick jag och dottern på, medan makan och sonen kom lite efter. Innan de hann upp på tåget satte det igång och de kom inte med. Makan sa då till tågmannen, som vinkade av tåget, vad som hänt och han gick med dem in på expeditionen och de skrev en lapp och förklarfade varför hon inte hade någon biljett. Så småningom kom de till Odense och sonen sa: "Dumma lyntåg som tog min far och Birthe!".

Högertrafik.

Den 3 september 1967 klockan 17 fick vi här i Sverige vara med om något helt unikt. Vi bytte sida, gick över från vänstertrafik till högertrafik. Vi fick små märkater att sätta på cykelstyret och på bilratten, för att inte glömma bort det. Många var oroliga och rädda att det skulle bli överfullt på sjukhusen med trafikskadade människor, men det blev inte så, tvärtom. Folk blev försiktigare i stället.

Du-reformen

I slutet av 60-talet införde generaldirektören för Socialstyrelsen Bror Rexed "Du-reformen", som innebar att alla skulle säga Du till varandra. Då försvann all respekt och integritet mot äldre och överordnade. Det blev ett hårdare samhälle och kallare klimat.

Jag minns 60-talet..

Den 18 april 1963 föddes vår son, fast dottern hellre ville ha en hund.
Han döptes den 30 juni i Västra Skrävlinge kyrka.

Rim, ramsor och verser.

Nu började jag skriva ramsor och verser till henne och det blev många under årens lopp, de flesta skrev jag också melodi till, men redan när hon var två år skrev jag bl a denna:

Göken som i klockan bor,
han har ingen far och mor,
sitter så alena,
du har både far och mor
Birthe Anna-Lena.

Vår dotter

Den 24 november 1956 föddes vår dotter, en månad innan julafton, som vi därför inte kunde fira i Odense som vi brukar. Den 3 februari döptes hon och fick samma namn som en av mina systrar, som dog i späd ålder. Nu hade vi fullt upp att göra med vår lilla flicka, som nu är 53 år och bor i Texas. Det var ju något alldeles nytt och spännande med ett eget litet barn, inte minst för mamman. Det var vår, så vi kunde gå ut och promenera i Rörsjöparken, som var nära där vi bodde. Den julen hon fyllde 4 år stod hon i danska bagarens butik och sjöng på danska "Höjt fra träets grönne top".

När hon var 9 år tänkte jag ofta på hur det skulle gå för henne i livet, hur viktigt det var för henne att ha ett ideal eller en idol, med idol menade jag inte en popidol, utan ett föredöme, någon hon såg upp till och respekterade och att lära känna sig själv. Jag tänkte på en afforism, som jag skrev för länge sen:
"Lyssna till ditt innersta, ty ditt innersta har alltid rätt".
Nu skrev jag istället följande vers:

Sök ej lyckan i dyra kläder,
ej i sol och vackert väder,
sök den ej på bergets topp,
ej i flärd och ej i "pop",
sök den ej i stora massan,
ej i stinna penningkassan,
sök den ej i himlens skyar,
ej i städer, ej i byar,
sök den ej i flod och älv,
sök och finn den hos dig själv.

Jag minns 50-talet.

Den 11 februari 1950 var vi i Odense och firade min mor på hennes 50 årsdag med en stor spettkaka. På sommaren kom vi igen och en dag cyklade vi med mor och far till Näsbylund Kro och drak kaffe. Makan och jag cyklade en dag till Slukefter och låg och njöt i gräset. Vi var också i Köpenhamn med mor och far och gick i Tivoli samt åkte båttur i hamnen.

Den 28 oktober 1951 dog min morfar, som efter min mormors död bodde hos mor och far. Mor skrev efter begravningen att hon hade gjort i ordning rummet efter morfar och sålt allt gammalt. Det fick hon 40 kronor för!!

Se också "Jag minns 40-, 30- och 20- talet" och mina memoarer i
"Med Vagn genom livet"

Gyllenpalmsgatan.

Nu var det dags att flytta till en större lägenhet. Den i Friisgatan var för liten om vi tänkte skaffa barn - och det tänkte vi. Vi hittade en 2-rumslägenhet på Gyllenpalmsgatan. I mars flyttade vi dit.

Friisgatan.

Vi hittade en liten 2-rumslägenhet på Friisgatan samma och flyttade in på våren 1953. Det var samma gata som Thors Konfektionsfabrik låg på, så jag hade nära till jobbet. Makan kom in och städade lägenheten och den 1 maj flyttade hon in tillsammans med möbler, som vi köpt innan i Tornbos Möbelaffär i Hörby.

Bröllop.

Den 14 februari 1953 var det dags för vårt bröllop. Vi vigdes i Hörby kyrka av pastor Pauler och akten spelades in på stålband, som senare spelades över på tape och tur var det, för annars hade vi inte kunnat spela upp det idag.

Samma år började jag på Skånska Målarskolan och 1955 fortsatte jag på Essem Skolan med krokiteckning samt en korrespondenskurs från "Famous Artists School" i Amsterdam.

Förlovning.

I mitten av april reste makan och jag till Odense, där vi förlovade oss den 16:de. Vi var också och besökte min mormor, som tagits in på sjukhuset och var mycket dålig och dog den 11 novemder.

Den 12 augusti slutade jag mitt jobb i Hörby och började på "Lunds Vävnads Depot" i mitt gamla yrke som affårsman och dekoratör. Den 28 oktober 1951 dog morfar, 84 år gammal. Samma månad började jag göra illustrationer till barnböckerna "Max och Adolf" av Malmöförfattaren Einar Knutsson och Malmö Folkskolor anlitade mig som teckningslärare. Året efter, 1952, var mitt mest produktiva år vad gäller skämtteckningar, där några hamnade i "Fyns Stiftstidende". Där hade jag redan, innan den sprängdes av tyskarnas hantlagare, lämnat in en hög med teckningar genom en tidigare skolkamrat, som jobbade på tidningen som fotograf. Han hamnade senare i kocentrationslägret i Fröslev, men klarade sig - det gjorde inte mina teckningar.

Hörby

Mannen i Snogeröd hade en god vän på Arbetsförmedlingen i Hörby och han ordnade så att jag fick ett jobb som pressare på Thure B. Wibergs Konfektionsfabrik och där träffade jag flickan, som sedan blev min maka.
Här i Hörby hade jag min första konstutställning och här spelades min första grammofonskiva in och grammofonaffären, som spelat in den, lät den ljuda över hela torget.

Snogeröd.

Utanför ett litet hus, som senare visade sig vara banvaktsstugaqn, stod
ett stort träd vid vägkanten. Här kan jag få lä för regnet, tänkte jag och ställde mig under dess stora krona. Efter en stund öppnades ett fönster och en man ropade att jag hunde komma in och vänta tills det slutat regna. Så vänligt, tänkte jag och gick in. Jag presenterade mig som Alfred, det tyckte jag lät bättre än Vagn, som ju på svenska betyder Vogn. Mannen var anställd vid SJ och bodde här med sin fru, som passade bommarna.

När jag berättat för om mitt mål, Huskvarna, förklarade han för mig hur långt det var dit, hur jag fick vandra timmar genom milsvida skogar. Jag hade ju skickat min väska dit, men eftersom han var järnvägstjänsteman ordnade han med, så att den skickades till Snogeröd.

Livet i Sverige.

Det nya landet.

Väl framme i Malmö den 18 juli 1947 gav jag mig iväg utmed gamla Lundavägen - då fanns inte motorvägen - på min vandring mot
Huskvarna med mandolinen på ryggen. På kvällen kom jag till en gård strax innan Gårdstånga. Där jobbade några danskarsom jag frågade om jag kunde få sova över i ladan och de sa att det gick bra. Nästa morgon fortsatte jag min vandring mot Huskvarna. Det var fruktansvärt varmt den sommaren och just denna dag, med solen högt på himlen och ingen skugga att söka sig till från den varma asfalten, var det olidligt. Hungern gjorde sig också påmind. Jag hade ju ingen mat, så jag tog en stor tjock cigarr istället, på så sätt fick jag någonting i mig. Framåt kvällen syntes mörka moln på himlen och efter en stund kom åskan och omedelbart därefter ett störtregn.
Lite senare kom jag till ett litet sammhälle, som hette Snogeröd.
Det blev min räddning - både för tillfället och för lång tid framåt.

Inför resan till Sverige.

En kväll på en restaurang träffade jag ett svenskt par från Huskvarna i Småland. För danskarna var Sverige Nordens USA och när jag hörde att det fanns gott om jobb i Huskvarna beslöt jag mig för att ta mig dit, så några dagar senare sålde jag min ytterrock. min cykel, mina böcker och skickade min resväska med tåget till Huskvarna. Sen åkte jag till Köpenhamn, där jag sov över på en bänk på Rådhusplatsen, för att ta färjan till Malmö nästa morgon.

Affärsbiträde.

I april månad avslutade jag min militärtjänst och kort tid efter fick jag ett jobb i en herrekiperingsaffär i Fredericia. Där blev jag bekant med en ung flicka, som jobbade i en slaktaraffär. Hon bodde med sin mor i utkanten av staden och en dag ville hon att jag skulle följa med henne hem och hälsa på hennes mor. Vi hade inte blivit Du med varandra, trots vi var så unga, men så var det på den tiden. Jag föreslog henne att vi skulle säga Du, men hon tyckte vi kunde dricka Du-skål när vi kom dit. Efter en kort tid gjorde jag slut med henne, då jag fick höra att hon varit "tyskertös".

LONDON MAGASINET hette affären jag jobbade i och det var mest herrkläder som såldes där. Jag skötte fönsterskyltningen samtidigt som jag var expedit. Snett över gatan låg ett pensionat, där jag brukade äta och där åt också en annan man, som även han hette Westergaard, men då hette jag Sörensen.

Värnplikten.

I maj månad 1946 slutade jag på O.K.U. Nu var polis och militär åter på plats i sina roller som myndigheter och det var dags för mig att göra lumpen. Den 1 juni åkte jag till Haderslev på Jylland och ganska nära gränsen till Tyskland och slängde de vivila kläderna. När rekryttiden var över och vi var meniga soldater förflyttades vi till Esbjerg, därjag tjänstgjorde som militär telefonvakt på hotellet där vi inkvarterades. En kväll kom vakthavande löjtnanten in och skulle kolla mig. Han var berusad och skällde på mig, tog telefonluren ifrån mig och slog mig i huvudet, varefter han slog mig omkull och trampade mig på ryggen. Efter en tid förflyttades vi till Oxböl och tog hand om vakthållningen av tyskar som internerats i Oxböllägret. I april avslutade jag min militärtjäst och fick kort tid efter ett jobb i en
herrekiperingsaffär i Fredericia. Affären hette LONDON MAGASINET, och jag jobbade som expedit och dekoratör. Snett över gatan låg ett pensionat, där jag brukade gå och äta och där åt också en annan man, som hette Westergård, men på den tiden hette jag Sörensen. I Fredericia blev jag bekant med en ung flickaq, som jobbade i en slaktaraffär. Hon bodde med sin mor i en stuga i utkanten av staden och en dag ville hon att jag skulle följa med henne hem och hälsa på hennes mor. Vi hade inte blivit Du med varandra, trots vi var så unga, men så var det på den tiden. Jag föreslog henne att vi skulle säga Du, men hon tyckte att vi kunde dricka Du-skål när vi kom dit. Efter en kort tid gjorde jag slut med henne, jag fick nämligen höra att hon varit "tyskertös".

Nästan!

Det var dock inte alla danskar som kunde andas ut den 5 maj.
Tyskarna på Bornholm vägrade att överge sig till ryssarna, som kom in från öst. Därför bombades Rönne och Neksö den 7-8 maj. Den 9 maj övergav en tysk general ön och sovjettrupper anlände. Dessa lämnade först Bornholm året efter - den 5 april 1946. Först då var hela Danmark fritt.

Så länge en karl i "Giv akt" vill stå
framför en sketen korpral,
så länge han även i takt vill gå
till bleckorkesterns skval,
så länge vill drömmen om fred på vår jord
blott vara en dröm - en lek med ord.
(Mina egna tanker)


Den 7 maj kapitulerade även tyskarna i Norge. BBC meddelade att den tyska krigsledningen accepterad villkorslös kapilation. Samma dag anlände de första engelska trupperna till Danmark och mottogs av obeskrivligt jubel överallt. Det var motoriserade pansartrupper och de passerade avdelningar med tyska soldater på väg ut, trötta och besvikna? Nej, inte besvikna - tror jag. De var trötta på det hopplösa kriget och, som de förstod, den meningslösa fortsättningen på det. Jag tror de var glada.

Engelsmännen fick snart vänner i Odense liksom amerikanerna, som kom senare och det var inte så konstigt, de hade ju gott om cigaretter, som de gärna bjöd på. En del " soldatvänliga" flickor fick nu en ny uppsättning till sin samling. En kväll, när jag var med gänget på "Hotel Brockman"s restaurang fick vi sällskap av en amerikansk soldat. Han gav mig sin autograf, som jag fortfarande har kvar i min adressbok. Han skrev: "Luck to you always - Freddie Crump".

Nyårsafton brukade far smälla av några nyårsbomber, men detta år gjorde han det inte, han sa att vi hade haft tillräckligt med bomber.

Andra världskriget slut!

Jag satt på mitt rum när mor, far och Kirsten, som suttit i vardags- rummet, eller var det i herrevärelset, kom rusande in och nästan
skrek: "Kriget är slut!! Nu störtade folk ut på gatorna. De jublade
och sjöng och det tändes levande ljus i fönstren, som varit mörklagda
under kriget. Danmark var åter fritt.

Og Broer sprängdes, Banespor blev splittet,
hvor tavse Sabotörer gik til Daad.
Smaa spredte Grupper, til en enhed nittet,
drog ud til Kamp for Danmarks frihedsraad.
De tog sit ansvar, da saa mange svigtet,
I Dag forstår vi fuldt, hvad det vil sige.
Befriet smiler atter Danmarks Rige.
Sigfred Pedersen

Efter fem långa och svåra år kunde vi nu andas ut och sjunga ut vår
glädje. Hela Flakhaven var ett böljande människohav den 5 maj. Med mellanrum körde frihetskämparnas bilar förbi med arrestanter och
Odenseanernas reaktioner mot dessa tyskarhantlangare var lått att förstå. Med uppsträckta händer transporterades angivare, "värnemagere" och andra, som gått tyskarnas ärenden, till Politi-
gården eller Häktet i Albanigade och på deras lägenhetsdörrar sattes det upp affischer från motståndsrörelsen med upplysningar om anklagelserna.

Krigets sista fas.

Den 17 april bombade engelska R.A.F. (Royal Airforce ) med sina
Moskitoplan Husmandsskolan i Tarup, en bit ifrån där vi bodde. Här torterades många danska medborgare av bl a Odenses krigsförbrytare nummer 1, den beryktade banditen Poul Hansen också kallad Poul Tysker. Han var en tidigare straffad våldsman och sutenör, spm under lång tid begått ogärningar i skydd av tyska vapen. Under anfallet skadades flera villor.

Till Odense Bangård anlände den 22 april den första kontingent danske poliser från koncentrationslägren i Fröslev på Jylland och Buckenwald i Tyskland på väg till Sverige, totalt 1600 fångar.

Den 1 maj meddelar Fyns Tidende att "Kampen om Berlin har nu nått sin höjdpunkt". Striderna hade då nått Rikskansliet och den svenske greve Folke Bernadotte anlände till Beldringe Flyveplads, för att åka till Flensborg och fortsätta eventuella fredsförhandlingar.

Den 2 maj meddelade den tyska radion : "Rikskansler Adolf Hitler har fallit". Storamiral Dönitz utnämndes till hans efterträdare och sa:
"Vi är tvungna att fortsätta försvara oss och kämpa vidare!"

Den 4 maj hade Odense sitt sista flyglarm kl. 11 och på kvällen kl. 23.30 meddelade B.B.C. från London att tyskarna i Danmark, Nordvästtyskland och Holland hade kapitulerat och övergett sig till
fältmarskalk Montgomery' s 21 armégrupp.

Schalburgtage.

Den 30 december fick Adolf Hitler ett av sina patologiskaq raseri-anfall som slutade med att han utfärdade sin beryktade veder gällningsworder: att för varje tysk eller "stikker" (angivare) som dödades skulle 5 danskar dödas och för varje sabotage som utfördes skulle 5 sprängattentat utföras mot dansk egendom. Diktarprästen Kaj Munk blev det förstaq offret för denna order.Den 4 januari stannade en bil med 4 Gestapomän utanför prästgården i Vedersö på jylland och gick in för att hämta honom. Nästa morgon hittades han i ett vägdike 10 kilometer utanför Silkeborg.

Läs mer om tyskarnas förtryck av Danmark och danskarna i mina memoarer "Med Vagn genom liver"

Sabotage.

Den 26 februari föll bomber i Lässöegadeområdet, bl a på Bulovsvej och det hus min kamrat Arne Schouenborg bodde i. Men det var inte bara engelsmännen som kastade eller tappade bomber. 1943 började danska sabotörer på allvar sätta igång sin sabotaqgeverksamhet. Det var fabriker, som arbetade för tyskarna, som de sprängde samt byggnader som tyskarna beslagtagit och använde, som kasernens stora gymnastikhus på Sdr. Bouleward. Den användes som garage och sprängdes den 23 mars. Den 13 maj var det karosserifabrikens i Näsby tur. Även tennisbanans stora hall i Munkemose sprängdes. Sabotörerna satte också igåmg med järnvägssabotage på sträckor där de visste att en tysk transport var på väg och la ut bomber på rälsen. 25 lastbilar från Beldringe flygplats stod på parkeringsplatsen mittemot där vi bodde och sprängdes av sabotörer. Det fanns många olika motståndsgrupper, bl a den mest kända "Holger Danske", som var den största och "BOPA" -
Borgerliga Partisaner, som utförde de största sabotagen. I Jylland fanns familjgruppen "Hvidstensgruppen" vars uppgift var att ta emot nedkastade vapen och ammunition .

Fars nya bil.

Något år innan ockupationen hade far bytt ut sin gamla Chevrolet mot en liten Morris 8, men den fick han nu "klossa upp", för det blev ont on bensin och han fick cykla in till stan med sin tunga arbetsväska med verktyg. Många bilister, som var i behov av sin bil, skaffade ett gengasagregat och sätta det bak på bilen. Andra använde häst och vagn, somliga satte en häst framför bilen och hästdroskar blev mycket populära.

Min första anställning.

I juli började jag min första som manufakturlärling i O.K.U.
Odense Klädesfabriks Udsalg i Munkemölle Sträde på Klosterbakken
ned en månadslön på 40 kronor, det var ju lite mer än min veckopeng, som var 1.25. Efter 4 års lärotid, med 90 kr. det sista året, var jag utlärd expedit med 125 kr.i månadslön.

Lili Marlene.

Klockan 18 varje kväll under hela kriget ställde vi in radion på Radio Belgrad och lyssnade på Laile Andersen när hon sjöng "Lili Marlene". Även Marlene Dietrich gjorde en skivinspelning med denna populära sång, som ju egentligen var engelsk. Annars var det Radio Luxenburg vi lyssnade på, särskilt omtyckt var Vera Lynn, när hon sjöng "We will meet again".

Jag minns 40-talet.

Krigsåren.

Mörka vinterkvällar var ju ganska naturligt, men snart skulle det även bli mörka dagar. En dag i April 1940, när mor stod i köket med fönstret öppet, kom jag cyklande uppför den lilla infarten och stannade vid räcket ner till cykelkällaren och sa:"Mor, tyskerne er gået ind i Danmark og vi blev sendt hjem fra skole". Sen gick vi upp på andra våningen, där jag hade fått ett nytt rum och när vi tittade ut såg vi massor med tyska flygplan . Jag skyndade mig ner och ut till min cykel och cyklade ut till kasernen på Söndre Boulevard och såg tyska soldater runt kasernen. Detta hände, som alla danskar minns och aldrig glömmer, en vacker och solig förmiddag den 9 april. Sen började de mörka dagarna som varade i 5 år.

Läs vidare i mina memoarer "Med Vagn genom livet".
Se också "Jag minns 30-talet" och "Jag minns 20-talet".

Min nya skola.

När jag gått ut fjärde klass ville far att jag skulle börja i en privatskola där jag kunde ta realexamen. Det blev Marie Jörgensens skola, som blev min nya skola och rektorn hette Marie Madsen. Hon var sträng med strama ansiktsdrag och en plutande mun. Jag minns inte att jag någonsin sett tillstymmelse till ett leende på hennes läppar. Klasserna var betydligt större än på den kommunala skolan, där vi var 15-20 elever. här var vi som mest 32, så det blev stökigt emellanåt.

Vi fick ju betyg i skolan, även i uppförande och i ordning. Det var inget fel på de betygen, de låg i topp, även språkbetygen, men de andra skäms jag för att tala om. I gymnastik var jag inte särskilt duktig. Jag kunde inte hoppaq över bocken och klarade inte att klättra i repen.Jag hade medelmåttiga betyg i både teckning och danskskrivning, ändå har jag som vuxen undervisat i teckning, illustrerat barnböcker, haft konstutställningar, komponerat musik, som jag skrivit textar till. När jag många år efter anmälde mig till en teckningskurs fick jah först klara av ett lämplighetsprov. Jag fick ett papper med olika bilder på konstverk, där vissa hade manipulerats genom felaktigt perspektiv eller proportioner och det klarade jag av, fick alla rätt. Nej, man ska nog inte lita för mycket på skolbetygen, Albert Einstein - vårt största geni, hade ju ganska dåliga betyg, utom i matematik, men han klarade sig bra ändå. Man får ju också tänka på att man fortsätter att utvecklas, även efter man slutat skolan, ja, faktiskt hela livet.
Jag löser ju korsord varenda dag och redan som barn vann jag
5 kronor på veckans korsord. Jag läste det förmodligen i söndagsbilagan, eftersom jag inte fick läsa tidningar, det var ingen lämplig lektyr för barn. Idag uppmanas barn att läsa tidningar för att kunna bilda sig en uppfattning om sakers och tings tillstånd i världen.
Den 2 april 1939 på H.C. Andersens födelsedag konfirmerades jag
i Sct. Hans kyrka . Min konfirmationskostym var mörkblå med dubbelknäppt kavaj. Tant Asta och onkel Aage hade tänkt ge mig ett cigarettetui i present, men mor och far sa att jag inte fick börja röka förrän jag fyllt 16 år. Vad jag längtade till den dagen då mor och jag kunde sitta och mysa med en kopp efter-middagskaffe och en cigarett.