Les Miserable

Jag bor i Malmö, som är en vacker och trevlig stad, och är känd för sina många parker, bl. a. Rörsjöparken där vi satt på en bänk i våras,
min vän Mårten och jag. På en annan bänk längre bort låg en uteliggare. Jag tittade mig omkring och såg att de flesta bänkarna i parken var fulla av fulla och halvfulla män och kvinnor tillhörande det så kallade A laget. Jag har aldrig fattat varför det heter A laget. Det är ju laget som ligger i toppen medan B laget ligger i botten. Man satt och funderade lite över dessa stackares öde, de har nog inte haft det lätt under vinterns kalla natthimmel, nu var det i alla fall tidigt vår och sommaren var nära. Mars månads milda monsun märktes måttligt. Mårtens misstänksamma min mot medellösa mäns makalösa mullrande mellan Malagasuperna minns man. Mårtens minspel mjuknade, måhända missuppfattade Mårten männens manier med motiveringen: Miserabla människor med mindervärdeskomplex måste man möta med medlidande, med mindre man misstänker medvetet missbruk. När jag vid ett annat tillfälle satt på en bänk i parken kom en av dessa eländiga fram till mig och frågade om han fick sätta sig. Det fick han. Efter en kort stund frågade han om han fick en cigarett. Jag förklarade att jag rökte pipa och inte hade några cigaretter.
- Jag känner mig så ensam, har ingen att prata med, sa han.
- Prata du, om det kan hjälpa dig, ibland behöver man någon att prata med.
- Du verkar förstående, det är inte många som är det. De flesta tittar bort eller också glor de på en, som om man inte var värd nånting.
- Livet har farit hårt fram med mig, jag har suttit inne och legat ute, fast jag hellre skulle vilja sitta ute och ligga inne.