Om humor och humorister.

Sverige har haft och har fortfarande en stor mängd humorister. Bland dem som jag uppskatter mest hör journalisten och kåsören Olle Carle, som var rena ordekvilibristen, liksom sångaren och låtskrivaren Ove törnqvist samy Povel Ramel, den fantastiske pianisten och ordvrängaren med sina tungvrickande sångtexter. Att leka med ord är bland det roligaste jag vet. Olle Carle skrev sina kåserier under synonymet "Cello", som läst bakifrån blir Olle C.

En del av sina kåserier har han gett ut i bokform: "Med mitt mått mätt" (1945), "Småle och smila en smula" (1946), "Varför blommar inte hembiträdet?" (1947), Lätta tankar som lättat ankar" (1949) 1952 sjöng Snoddas sin "Flottarkärlek" och samma år gav Cello ut sin vita bok "Flottare utan färg", alla tidigare var i färg. 1953 kom "Lika vänligt som vanligt" och sen kom Cellos AXPLOCK "Så, skörda och så vidare" 1954. Han var helt enastående när det gällde att bolla med orden, en fantastisk ordbehandlare.

Den danske författaren och diktaren Piet Hein, han med superelipsen kanske mest känd för sina "Gruk", små vardagsfilosofiska verser under signatuten Kumbel Kumbell, är jag också mycket förtjust i. Hans verser uystrålar en mänsklig värme på ett humoristiskt sätt. Hasse Alfredsson och Tage Danielsson var inte författare, de var skådespelare, men deras sketcher, kupletter och revyer, som de själva skrev texterna till, var fantastiskt roliga. Med Hasse och Tage fick man alltid ett gott skratt. "Ett gott skratt förlänger livet" är ju ett gammalt talesätt, men någon lustigkurre ändrade det till "Ett gott skratt förlänger käften" och nog är det så. Vi hade på 40-, 50- och 60-talet en statsminister som också kunde vara rolig, när tillfälle gavs, bl a med sina värmländska historier. Han hette också Tage, med efternamnet Erlander.