En envis och påstridig far

Häromdan när jag skulle gå in på Caroli City stod en mamma med sin lille son vid ingången. Hon höll just på att sätta på honom hans jacka som hon tagit av därinne i det varma varuhuset. Pojken skrek och ville inte ta på sig jackan, han sparkade och fäktade med armarna. Mamman försökte förklara för honom att han måste ha på sig jackan för det var kallt ute, men han var envis, han ville inte ha jackan på. Jag stod en stund och tittade på matchen och tänkte "må bäste man vinna, men här blir det nog en kvinna". Sen lämnade jag slagfältet och gick en runda i Centrets olika butiker: MALMBORGS, MALMSTRÖMS, MATAS, och överallt matas man med "musik", men den här sortens musik kallas Musak och anses stimulera kunderna till att köpa mera, gå runt och lyssna på musiken och hoppsan... "där hittade jag en sak som jag "inte" behöver. Jag för min del vill inte handla mera utan fortast möjligt retirera med risk att jag glömmer ett och annat; men den risken tar jag gärna. Jag vill kunna köpa Munkar på Malmborgs utan att Matas med musik som kallas Musak.

På min väg ut från Caroli i Malmö Mötte jag Män Med Mäktiga Mustacher - Mongoler Månne? Malmö är ju en samlingsplats för all världens folkslag. Vid utgången hade pojken bara fått ena armen i jackan, den andra fäktade han fortfarande med. Jag ställde mig lite avsides och tittade på samt beundrade mamman för hennes tålamod. Då stannade två äldre damer till och den ena undrade om hon kanske kunde hjälpa henne - för han är väl inte farlig? - undrade hon. Farlig, sa mamman, nej, men farlik. Damen
tittade oförstående på mamman och det förstår man ju. Jo, sa hon, han är lik sin far, lika envis! Häromkvällen skulle vi tillsammans med min man gå en runda kring kanalen. Jag sa åt honom att ta på sig en extra tröja för det var kallt. Nej då, det behövs inte, så kallt är det inte, sa han. Jo, det är bara 12 grader och solen har gått ner och dessutom är vi bara i april månad, sa jag. Asch, jag kommer inte att frysa, man är väl en viking, sa han, envis som han är. Ja, då så, gör som du vill, men klaga inte för att du fryser, sa jag och vi gav oss iväg. När vi promenerat en stund och njutit av den skira grönskan och vårblommorna längs kanalen kände jag att det började bli kyligt, men sa ingenting utan frågade honom: "Du fryser väl inte?"
"Nejdå, inte alls", svarade han. Så småningom kom vi fram till Östergatan, där vi fortsatte mot Drottningstorget och när vi skulle passera ett litet café stannade han upp,tittade på mig och sa: "Skulle det inte smaka gott med en kopp varm choklad? Jag bjuder!!!"